När ska skolan lämna industrialismen?

Dagens svenska utbildningssystem utgår från ett samhälle som inte längre existerar och är utformat utifrån en industriell modell. Huvudprincipen som styr svensk skola är att barn tillverkade vid en viss tidpunkt klumpas ihop och därefter skickas genom systemet för att tolv år senare levereras med en studentexamen. Trots allt prat om informationssamhälle och digitalisering är själv utbildningsprocessen fortfarande densamma som på 1800-talet.

Samtidigt som samhället hyllar (framgångsrika) oliktänkare och normbrytare hytter man fingret åt de elever som inte vill eller kan passa in i systemet. En intressant bok som, trots att den har några år på nacken, fortfarande är högaktuell är ”Breakpoint and Beyond” (Land/Jarman 1993). I boken beskrivs en studie av ”kreativ förmåga”. Studien handlar om tester på förskolebarn och samma barn testas sedan igen efter fem år och sedan ytterligare en gång fem år senare. Studien visar att 98 procent av förskolebarnen är ”kreativa” och att denna förmåga avtar i takt med att barnen passerar utbildningssystemet. Vän av ordning kan protestera och säga att detta handlar om amerikanska barn, men jag vill nog hävda att utbildningsprocessen är väldigt likartad i våra två länder. Skolungdomar får lära sig att det finns ETT svar på uppgiften, det står längst bak i boken och ”fuska inte genom att kika på svaret”.   

Förskolan har, till skillnad från skolan, i stort inte tillämpat det industriella tänket. I förskolan umgås och utvecklas barn i åldern ett till fem år gemensamt. Barnen lär av och med varandra och deltar på lika och egna villkor i problemlösning och lärande.

Det finns ett annat intressant och utmanande exempel kring förskole- och skolbarn – Björntomtens och Tittmyrans genusarbete i början på 1990-talet. Här fick flickorna träna på att ta för sig och pojkarna tränades i empati och att ”göra förlåt”, inte bara säga det. Tyvärr visade sig att framför allt flickorna mötte på motstånd när de sedan gick vidare till grundskolan.

Tyvärr verkar digitaliseringsvurmen i samhället försöka begränsa barns ”leklärande” genom att omforma eller ”skolifiera” förskolan och överföra det industriella processtänket till förskolan. I stället borde vi göra det omvända och förstå att lärande genom lek spelar en avgörande roll i att förbereda våra barn för ett samhälle med utmaningar som vi ännu inte kan föreställa oss. Digitaliseringen bör alltså i stället användas för att förstärka lärandet genom leken så att våra barn och ungdomar ges tillgång till kunskaper som bottnar i den helhetssyn som krävs för att fungera i en snabbt föränderlig värld.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: