När ska skolan lämna industrialismen?

Dagens svenska utbildningssystem utgår från ett samhälle som inte längre existerar och är utformat utifrån en industriell modell. Huvudprincipen som styr svensk skola är att barn tillverkade vid en viss tidpunkt klumpas ihop och därefter skickas genom systemet för att tolv år senare levereras med en studentexamen. Trots allt prat om informationssamhälle och digitalisering är själv utbildningsprocessen fortfarande densamma som på 1800-talet.

Samtidigt som samhället hyllar (framgångsrika) oliktänkare och normbrytare hytter man fingret åt de elever som inte vill eller kan passa in i systemet. En intressant bok som, trots att den har några år på nacken, fortfarande är högaktuell är ”Breakpoint and Beyond” (Land/Jarman 1993). I boken beskrivs en studie av ”kreativ förmåga”. Studien handlar om tester på förskolebarn och samma barn testas sedan igen efter fem år och sedan ytterligare en gång fem år senare. Studien visar att 98 procent av förskolebarnen är ”kreativa” och att denna förmåga avtar i takt med att barnen passerar utbildningssystemet. Vän av ordning kan protestera och säga att detta handlar om amerikanska barn, men jag vill nog hävda att utbildningsprocessen är väldigt likartad i våra två länder. Skolungdomar får lära sig att det finns ETT svar på uppgiften, det står längst bak i boken och ”fuska inte genom att kika på svaret”.   

Förskolan har, till skillnad från skolan, i stort inte tillämpat det industriella tänket. I förskolan umgås och utvecklas barn i åldern ett till fem år gemensamt. Barnen lär av och med varandra och deltar på lika och egna villkor i problemlösning och lärande.

Det finns ett annat intressant och utmanande exempel kring förskole- och skolbarn – Björntomtens och Tittmyrans genusarbete i början på 1990-talet. Här fick flickorna träna på att ta för sig och pojkarna tränades i empati och att ”göra förlåt”, inte bara säga det. Tyvärr visade sig att framför allt flickorna mötte på motstånd när de sedan gick vidare till grundskolan.

Tyvärr verkar digitaliseringsvurmen i samhället försöka begränsa barns ”leklärande” genom att omforma eller ”skolifiera” förskolan och överföra det industriella processtänket till förskolan. I stället borde vi göra det omvända och förstå att lärande genom lek spelar en avgörande roll i att förbereda våra barn för ett samhälle med utmaningar som vi ännu inte kan föreställa oss. Digitaliseringen bör alltså i stället användas för att förstärka lärandet genom leken så att våra barn och ungdomar ges tillgång till kunskaper som bottnar i den helhetssyn som krävs för att fungera i en snabbt föränderlig värld.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

”Lamt, tamt och för långsamt”

Orden är Lena Mellins, Aftonbladet, och avser KU:s kritik av regeringen när det gäller coronapandemin. Tyvärr är orden lika användbara när det gäller förskoleförvaltningens i Göteborg agerande med anledningen av händelserna i Hjällbo den gångna helgen.

I min förra blogg skrev jag ju om händelserna i söndags och den brist på information som våra medlemmar drabbades av. Med anledning av detta skickade IV i måndags ett mail till förskolenämndens och kommunstyrelsens presidier samt ytterligare förtroendevalda i Göteborg. EN hörde av sig. Jessica Blixt, Demokraterna, lyfte luren och undrade om det jag hade beskrivit för dem verkligen stämde. Blixt var tydlig med att den beskrivna situationen med brist på information var oacceptabel. Från förskoleförvaltningen hördes ingenting.

Tisdag hade vi en telefon- och sms-avstämning med IV:s medlemmar. En av våra medlemmar hade försökt nå nästan hela förskoleförvaltningen via telefon men ingen svarade. Från förskoleförvaltningen hördes ingenting.

På onsdag hade jag ett utmärkt samtal med ansvarig kommunpolis som bekräftade att man såg allvarligt på att kommunen inte skötte sitt kommunikationsansvar gentemot fristående verksamheter. Polisen skulle lyfta detta på eftermiddagens möte med förskoleförvaltningen. Än en gång ringde våra medlemmar hela listan på tjänstemän på förskoleförvaltningen utan framgång. Från förskoleförvaltningen hördes ingenting.

På torsdag morgon (fyra dagar efter händelserna i Hjällbo!) hör förvaltningen så äntligen av sig till förskolorna. I ett märkligt ordat mail talar man om att det har varit lugnt de senaste dagarna och att det är fint väder ute. I mailet skriver man att ”tyvärr” sprider sig oron utanför Hjällbo och att polisen (!) tycker det är viktigt att förskolorna är öppna. Till mailet bifogas ett dokument som är döpt till ”210603 Krisstöd till föräldrar”. I mailet uppmanas förskolorna att skicka ut detta dokument till sina föräldrar. Problemet är att dokumentet är bara på ett språk – svenska. Hjällbo är en stadsdel med många olika språkgrupper. Ungefär 80 procent talar främst arabiska, bosniska, kroatiska, serbiska, persiska eller somali – inte svenska.

Man skulle kunna tro, med tanke på den starka kritik som riktades mot Folkhälsomyndigheten om bristen på kommunikation på andra språk när det gällde information om corona, att resten av våra offentliga förvaltningar hade lärt sig och numera har färdig krisinformation till invånare/föräldrar på många olika språk. När krisen kommer har man ju inte tid att sitta med översättare.

Nu är det fredag eftermiddag, vi får hoppas på en lugn helg. För Göteborgs stad har fortfarande inte en fungerande rutin för att informera fristående förskolor, skolor eller andra icke-kommunala verksamheter om det brinner till. Det känns rätt att återanvända Lena Mellins ord, ”lamt, tamt och för långsamt”.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

En söndag i maj…

Telefonen ringer på söndagseftermiddagen.

– Mimmi, det har skett en skjutning och vi vet inte om vi vågar öppna förskolan i morgon!

Rösten tillhör en styrelseledamot på en av IV:s medlemsförskolor i Göteborg.

Det tar mig några bråkdels sekunder att ta in vad jag hör. Det känns så surrealistiskt. Jag tittar ut genom tågfönstret på knallgula rapsfält, en klarblå himmel och nästan känner försommarsolens värme.

– Mimmi, vi vet inte om barnen är säkra på förskolan.

Rösten återför mig bryskt till telefonsamtalet och den vardag som några av våra idéburna förskolor lever i. Jag känner hur ”work mode” kickar in och ber att få all information som finns att få i detta oklara läge, lugnar och säger att jag återkommer.

IV är inte en stor organisation men vi som jobbar här är grymt samspelta och tränade på att hantera krissituationer för våra medlemmar. Det måste vi vara. Våra små idéburna verksamheter får sällan eller aldrig hjälp från kommuner eller myndigheter.

Det är en av anledningarna till att vi finns, och att man ringer till oss. På en knackig telefonförbindelse får jag tag på Catarina som letar rätt på övriga medlemmar som kan påverkas av situationen i stadsdelen Hjällbo och deras kontaktuppgifter.

Christopher sätter sig vid datorn och får upp en kontakt med polisen i Göteborg. Catarinas lista stäms av mot den information Christopher har fått fram av polisen. Vi behöver nå ytterligare medlemmar för att höra hur det ser ut hos dem.

Polisen har meddelat Christopher att de kommer att informera kommunen klockan 19. Om någon, kommun eller polis, hade tänkt att kontakta våra medlemmar framgår ännu inte.  Dock säger polisen att det ska vara ”business as usual” på måndag morgon.

I samtalen med våra medlemmar enas vi om att OM inte vi hör något efter polisens möte klockan 19 ska de öppna ”som vanligt” i morgon. Men förskolorna ska ha förhöjd beredskap, ökad vaksamhet och barnen ska nog inte leka ute på gården i morgon. Medlemmarna är trygga med att de kan nå mig eller någon av oss övriga på IV under söndagen om det skulle behövas. Precis som våra medlemmar jobbar en söndagseftermiddag för att säkra måndagen för ”sina” barn, så jobbar vi på IV för att stödja dem i det arbetet.

Jag tänker osökt på det som hände i Kristinehamn i september 2014 när en mördare rymde från rättspsyk och kommunen uppmanade all personal på kommunala förskolor till ökad vaksamhet. Däremot ansåg inte kommunen att man hade något informationsansvar gentemot de fria förskolorna i kommunen.

Så är det – oavsett om det är pandemi eller skjutningar ska förskolan öppna som vanligt. Och trots att du som liten idéburen förskola självklart är skyldig att leva upp till lagar, förordningar och krav som myndigheterna och kommunerna ställer på dig kan du inte säkert räkna med stöd eller information från samma kommun eller myndigheter om det uppstår ett krisläge i samhället.

Utanför mitt tågfönster vajar knallgula rapsfält mot en klarblå himmel. Nu väntar vi på vad som polisen säger klockan sju ikväll.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Det är dags för den idéburna välfärden att börja skryta och ta livet av våra älsklingar (kill our darlings)!

Vad är det som driver dig? Jag är ganska säker på att de flesta av oss som arbetar ideellt eller inom den idéburna sektorn har fått den frågan. De flesta av oss svarar med något som låter oerhört klichéartat, typ ”Jag tror på ett bättre i morgon och jag vill jobba för det”. Och svaret blir också väldigt likartat – ”Jaha, oj vad duktig du är”.

Efter det ebbar det ut, det blir liksom inte mycket mer till samtal.

Jag har funderat en hel del på detta under mina många år där jag varit engagerad på något sätt i ”det där” som vill skapa en bättre morgondag. Mitt engagemang har omfattat allt från barnens föräldrakooperativa förskola till BRIS till att bre smörgåsar åt hemlösa. Jag har också haft den stora förmånen att i 20 år få leda organisationer som samlar den idéburna välfärden. Resultatet av denna högst ovetenskapliga erfarenhetsbaserade analys är att vi inom den idéburna sektorn måste bli mycket bättre på två saker: att jobba tillsammans och att ”skryta”.

Om du blickar ut över den idéburna välfärdssektorn är vi ungefär lika många intresseorganisationer som det finns behov eller eldsjälar. IV är ett försök till svar på det första – att jobba tillsammans.

Inom litteraturen finns begreppet ”Kill your darlings”. Uttrycket har tillskrivits den brittiske författaren Sir Arthur Quiller-Couch, 1916. Begreppet betyder att man ska ta bort ord, meningar eller annat som inte är väsentligt eller som inte för berättelsen framåt, men som författaren är förtjust i. Att starta IV var inte något storhetsprojekt av FSO:s medlemmar. Vad man såg var att helheten är större än summan av delarna. Därför tog medlemmarna ett gemensamt beslut att ”kill our darling”, alltså vår organisation, ett välinarbetat varumärke och en 25-årig historia för att kunna gå in i en större gemenskap. Det får aldrig bli så att organisationens existens prioriteras högre än medlemmarnas bästa. Det krävs stor insikt och stort mod att göra något sådant. Jag är dock helt säker på att detta är vägen framåt – vi måste jobba tillsammans.

Vi måste också bli bättre på att ”skryta”. Den idéburna välfärden, oavsett om vi talar föräldrakooperativa förskolor, kvinnojourer, stiftelsedrivna äldreboenden, sjukhem som drivs av olika trossamfund eller bygdeägda vårdcentraler tillför mer än summan av delarna. Det handlar om att vi sätter människan i fokus och prioriterar verksamhet före vinstutdelning. En kooperativ förskola erbjuder inte bara omsorg, den erbjuder gemenskap för föräldrarna och möjligheten att utvecklas genom olika förtroendeuppdrag. Genom att våra verksamheter erbjuder volontärtjänster ger vi möjlighet för människor att bidra, ingå i en gemenskap och känna att man är behövd, viktiga delar i att skapa en god folkhälsa, både för givare och mottagare. Vi är duktiga på det vi gör, men vi är inte särskilt bra på att berätta om det.

Så nästa gång du får frågan om vad som driver dig, svara gärna att du räddar världen, men framför allt bjud in den som frågar att vara med på resan. Sänk tröskeln så att det blir lättare för fler att vara med i vår gemenskap.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Att sova med en mygga

Dalai Lama lär ha sagt att ”Om du tror du är för liten för att göra skillnad, försök då att sova med en mygga.” Uttrycket gör det oerhört tydligt att vi alla, vem vi än är, har möjlighet att göra skillnad. Det handlar om att vilja.

Att göra skillnad behöver inte vara de stora elefantkliven som organisationssammanslagningar eller omorganiseringar. Det behöver inte betyda enorma investeringar eller stora ekonomiska satsningar. Den största skillnaden görs i det lilla. Den största skillnaden handlar om dig och mig. Det är inga skrytbyggen eller storsatsningar, det är om hur du och jag möter, och bemöter, vår omvärld, varandra. Det är hur vi ser på våra medmänniskor. Det är i det lilla som den största skillnaden görs.

För du och jag, och alla andra, vi har en gåva: vi har möjlighet att välja hur vi är mot varandra. Det handlar om hur vi uttrycker oss när vi skriver på nätet, hur vi tar emot och ger förtroenden, hur vi möter varandra, hur vi pratar om andra och med varandra – det är vårt val. Det är vårt val om vi väljer att ”se” våra medmänniskor eller om vi vill fortsätta i vår egen bubbla. Det är många som firar sina födelsedagar genom att uppmana sina vänner att ge till en insamling via Facebook. Det är bra och det ska vi fortsätta med. Många är vi också som ger en månadsgåva till något ändamål eller organisation som ligger oss extra varmt om hjärtat. Det är bra och det ska vi också fortsätta med.

Men ”att vara mygga” handlar om det vi gör varje dag. Pandemin har slagit sönder vår vardag. Saker som vi tog för självklara är numera omöjliga eller olagliga. Antalet människor som får träffas för bröllop, dop eller begravning är begränsat. Att ses på after work eller i fikarummet på jobbet finns inte. Ensamheten har ökat i ett land med flest ensamhushåll i världen. Många säger ”Men vad kan jag göra? Jag är ju bara en ensam människa”. Men om vi alla gör ”lite” så blir det ”mycket” när vi lägger samman det.  Att när så många är isolerade ta sig tid att ringa ett skype- eller vanligt samtal och bara säga ”Hej! Hur mår du?”. Att skicka ett skojigt eller uppmuntrande kort är ett sätt att göra skillnad. Att ”se” en medmänniska skapar inte bara en skön känsla hos den människan, du själv känner en värme inombords. När du ger så får du. Ur detta växer ett vänligare samhälle.

Det är därför viktigt att vi påminner oss själva om att ingen är för liten för att göra skillnad. Det är tillsammans det lilla blir det stora.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

”Vi tillsätter en utredning!”

Vård, skola, omsorg – tre områden som ligger nära oss alla. Tre områden som berör på ett helt annat sätt än infrastruktur, energi- eller forskningspolitik. Naturligtvis kan dessa tre sistnämnda områden också röra upp känslorna, men då handlar det oftast om ”närmast sörjande”, alltså de som är mera direkt berörda. När vi pratar vård, skola och omsorg anser vi oss alla vara direkt berörda. Vi har gått i skolan, har barn eller barnbarn som går i skola eller förskola. Vi har alla besökt doktorn eller på något annat sätt kommit i kontakt med sjukvården. De flesta av oss har föräldrar eller andra äldre som behöver omsorg och omhändertagande. Vård, skola och omsorg är inne och petar på vårt personliga varande, vårt innersta.

Vård, skola och omsorg domineras av ”kvinnoyrken”, vilket är intressant med tanke på alla tunga lyft inom exempelvis sjukvården och äldreomsorgen. Sektorn är inte heller särskilt välavlönad, vilket är märkligt när den berör det viktigaste vi har, våra barn och älskade familjemedlemmar, vår egen hälsa och vår framtid (de som ska ta över när vi själva går i pension). Hos många lever bilden kvar av att det ska vara ett kall att vara sjuksyrra, förskolefröken eller jobba i hemtjänsten. Sektorn finansieras huvudsakligen av våra gemensamma resurser, våra skattemedel.

Politiska partier framhåller ofta vård, skola, omsorg som lösningen på arbetslösheten. Här kan alla de som står långt från arbetsmarknaden och saknar godkända utbildningar beredas arbete. I nästa stund betonar samma politiska partier vikten av att ha högutbildad personal inom vård, skola och omsorg för att säkerställa kvaliteten i verksamheten. Få områden har varit lika ”utsatta” för utredningar, lagändringar, upprop och uppror och politisk aktivism.

Vi som jobbar med den idéburna välfärden inom vård, skola och omsorg känner igen oss i allt detta. Det vi gör ska betraktas som ett kall samtidigt som vi förväntas ha hög professionalitet. Vi ska inte räkna med att få bra betalt samtidigt som vi förväntas ha en ekonomisk stabilitet. Vi ska fungera i ett system som främst är anpassat till offentliga huvudmän eller privata företag med vinstintresse och som inte tar hänsyn till ideellt kapital eller att överskottet helt återinvesteras. Politiska partier vill gärna verka kraftfulla inom vår sektor. Det råder total politisk enighet om att den idéburna välfärden är en viktig del av samhället och vår gemenskap.

Eftersom återvinning är på modet föreslår jag att ni i stället för att kraftfullt trumpeta ut ”Vi tillsätter en utredning!” återanvänder den omfattande mängd utredningar som ni har gjort under de senaste 30 åren och som inte har lett till några omfattande förändringar. Ta fasta på alla synpunkter, tankar och förslag som vi från den idéburna välfärden har levererat in till er i ett oändligt antal remissvar.

Vi behöver inte ännu ett förslag om register eller att jämställas med privata företag eller offentliga aktörer. Vi behöver en lagstiftning som är anpassad för oss, en lagstiftning som tar hänsyn till att allt överskott går tillbaka till verksamheten, till att vi bidrar till välmående genom att ta vara på varje människa genom volontärsinsatser och gemenskap. Att vi levererar professionella tjänster men med ”extra allt”. Vi vill fortsätta att bidra till vårt gemensamma. Låt oss göra det. Vi behöver inte ännu en utredning – vi behöver konkreta förändringar!

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Skolsegregationen – ett kommunalt ansvar

Friskolereformen har både hyllats och dissats. Din uppfattning om den är bra eller dålig handlar mycket om var du befinner dig på höger-vänsterskalan i politiken. Skälet är att friskolereformen inte längre handlar om friskolor utan om vinstutdelning. Den handlar inte längre om rätten att välja förskola eller skola utan om börsnoterade koncerner.

Svenska folket vill ha valfrihet, inte vinstutdelning, något som undersökningar som genomförts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet har visat på, år efter år. Vi löser inte vinstproblemet med att förbjuda det, alltså valfrihet, som svenska folket vill ha.

Jag skulle önska att vi kunde släppa vinstdiskussionen och fokusera på själva skolfrågan. Och därmed också frågan om skolsegregationen. Om vi börjar med att lägga fakta och lagstiftning på bordet:

  • Kommunerna kan säga nej till skol- och förskoleetablering med hänvisning till att det skadar de kommunala skolorna och förskolorna.
  • Kommunerna finansierar friskolor och friförskolor med samma peng som går till den kommunala verksamheten.
  • Skollagen ställer tydliga krav på kvalitet och likvärdighet, oavsett huvudman.
  • Alla ska följa samma läroplan.
  • Kommunerna beviljar eventuella extrapengar för barn och elever som har omfattande behov av stöd.
  • Alla fria skolor och förskolor ska vara öppna för alla barn. Man får inte välja!

Det finns en mycket stor skillnad – om du väljer en friskola för dina barn har de inte rätt till skolskjuts.

Det är kommunerna som väljer detta. Det finns inget som hindrar en kommun att erbjuda skolskjuts även till de barn som väljer en friskola. Man har ingen skyldighet, men man har möjlighet. Med nuvarande regelverk blir det de föräldrar som har möjlighet att skjutsa sina barn till skolan som kan välja friskola. Hade alla barn fått rätt till skolskjuts utifrån avståndet mellan hem och skola hade vi haft en riktig friskolereform. Då hade inte skolvalet styrts av om dina föräldrar har bil eller inte. Dessutom hade en sådan reform varit mycket mera miljövänlig då skolskjuts innebär att flera barn åker tillsammans.

Det är dags att göra om friskolereformen utifrån ett hållbart socialt och miljömässigt perspektiv. Låt alla barn ha rätt till skolskjuts – oavsett huvudman för skolan!

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Identitetskris i kommunerna

Det kommunala självstyret är en helig ko i Sverige. Det får under inga omständigheter ifrågasättas. Så därför gör jag det nu.

Utifrån tanken om det kommunala självstyret ”äger” kommunen frågan om förskolan trots att det finns tvingande nationell lagstiftning, en nationell läroplan och mängder av generella och specifika statsbidrag. Som ett paraply över allt detta finns kravet på likvärdighet.

Gentemot idéburna fristående förskolor intar en kommun flera olika, och ofta oförenliga roller. Kommunen ska enligt skollagen godkänna en förskola om den uppfyller vissa villkor och inte konkurrerar med kommunens egen verksamhet. Kommunen ska också enligt samma lagstiftning besluta om bidrag till den fristående förskolan. Bidraget ska motsvara kommunens egna budgeterade kostnader. Utöver detta ska kommunen granska den fristående förskolan utifrån gällande skollag och andra lagar (men vi håller oss till skollagen). Dessutom har kommunerna ett befolkningsansvar för alla sina medborgare, inklusive barnen, oavsett vilken förskola de går i.

Om vi börjar med godkännandekravet. En fristående huvudman ska uppfylla vissa kunskapskrav. Det gäller arbetsrätt, arbetsmiljörätt, ekonomi och skollagen. Det är helt rimliga och riktiga krav, men kraven är ensidiga. Kunskapskravet gäller bara de fristående huvudmännen som föräldrakooperativs styrelser, förtroendevalda kyrkoråd eller personalkooperativ. Kunskapskravet gäller inte förtroendevalda politiker i de kommunala nämnderna, alltså till exempel förskolenämnden som ansvarar för de kommunala förskolorna.

Konkurrenshindret? Man kan genom allt prat om friskolereformen tro att det är fritt fram för vem som helst att etablera en fristående förskola var som helst. Så är det inte.  Genom skrivningarna i skollagen talar lagstiftaren om för oss att man anser att det är kommunen som i första hand ska ha ensamrätt på att bedriva förskola. En fristående förskolas etablering får aldrig hota den kommunala förskolans existens, oavsett hur bra eller hur dålig den är. Det är kommunen som avgör om den känner sig hotad av en ny fristående förskola, och kan därför utan vidare avslå en ansökan från en fristående huvudman. Fri etableringsrätt är därmed bara en illusion.

Många kommuner upplever att fria förskolor ”tar” deras pengar i och med att betalningen sker till en extern part. Man glömmer att det utifrån skollagen skulle kosta kommunen exakt samma summa om barnet gick i kommunens egen förskola.

Granskningen slutligen. Kommunala tjänstemän, alldeles för ofta med arbetsuppgifterna att placera barn i den egna kommunala förskolan eller sköta personalförsörjningen i kommunens förskolor, ska granska det som i deras, och lagstiftarens, ögon betraktas som konkurrenter. Det är som att be en amerikansk hamburgerkedja som börjar på M att granska en svensk hamburgerkedja som, lustigt nog, också börjar på M. Trovärdigheten i granskningen är alldeles för ofta bristfällig, men framför allt rättsosäker.

Med hänvisning till ovanstående beskrivning är det inte konstigt att kommunerna drabbas av en identitetskris. Vem är kommunen till för – egentligen? Och vilket är kommunens viktigaste uppdrag? Att säkerställa att alla barn får en bra förskola (oavsett huvudman) eller värva personal och barn från fristående ”konkurrenter”, eller använda sin ställning som myndighet för att ställa högre krav på fristående huvudmän än vad man själv lever upp till?

Det finns ett bra sätt att lösa allt detta: lyft av kommunernas godkännande- och granskningsroll till en opartisk statlig myndighet, läs Skolinspektionen. Det är första steget mot ökad likvärdighet i förskolan.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Svensk lag missgynnar idéburen välfärd

Vård, omsorg och utbildning är tre samhällsbärande sektorer som domineras och finansieras av våra gemensamma skattemedel. De största utförarna är våra kommuner och regioner/landsting, men här finns också en mängd idéburna aktörer som vill ge sina medmänniskor bästa tänkbara service – utan egen ekonomisk vinning.

Tiotusentals människor arbetar dagligen i fristående förskolor och skolor, i företag och organisationer inom vård och omsorg och som ideellt arbetande volontärer på kvinnojourer och härbärgen. Trots att dessa verksamheter återinvesterar eventuella överskott beskattas de på samma sätt som vanliga företag. Detta är inte rimligt.

Det är inte logiskt att föräldrakooperativa förskolor, som får vända på varenda krona, skattemässigt jämställs med koncerner med miljonomsättning. Den idéburna sektorn kämpar i motvind och kommer ofta i kläm och drabbas ofta hårt av lagstiftarnas jakt på oseriösa näringsidkare.

I många länder finns det särskild lagstiftning för idéburna företag, som undantas skatt, eller får lägre skatt, på vinster när dessa återförs till verksamheten, en lagstiftning som värnar det unika med den idéburna sektorn. I Sverige finns ingen sådan lagstiftning, trots att våra politiker säger att de vill värna den idéburna välfärden och det ideella engagemanget. När lagar och kontroller införs för att stoppa oseriösa aktörer inom de skattefinansierade välfärdssektorerna drabbas de idéburna verksamheterna mest och hårdast.

IV – Idéburen Välfärd har som en av sina viktigaste uppgifter att tydligt peka på konsekvenserna av beslut som fattas, vilka som drabbas och följderna om ingenting görs.

IV – Idéburen Välfärd kräver att regeringen gör en översyn av lagstiftningen för idéburen välfärd, så att den tar hänsyn till den verklighet som våra medlemmar lever i. Denna nya lagstiftning ska underlätta för Sveriges idéburna aktörer att skapa en god kapitalförsörjning för att kunna investera och växa.

Christopher Buchholz, informationschef
IV – Idéburen Välfärd

Vi vill fortsätta bidra till vårt gemensamma samhälle

”Det tar tid att ändra på lagstiftning och allting måste utredas grundligt” – det är ett mantra som regerings- och riksdagsföreträdare har upprepat när den idéburna välfärden har knackat på och påpekat att det behövs förändring. Oavsett regering har utredningar om ideell sektor, idéburna aktörer och civilsamhällets betydelse avlöst varandra sedan 1990-talet. Trots att direktiven i stort hela tiden har syftat till att skapa möjligheter för den idéburna sektorn att utvecklas har utredningarna, i princip utan undantag, landat i att det finns en ”kunskapsbrist” och att ”man bör inrätta ett register”.

Större delen av Europa, ja världen, har för länge sedan sprungit förbi Sverige när det gäller statsmaktens förhållningssätt till den idéburna välfärden. Bland annat har länder som Indien och Italien en särskild lagstiftning för att minska beskattningen av idéburna aktörer. I Portugal, Frankrike och Danmark har man infört lagstiftning för att underlätta för idéburna aktörer. De flesta länder, inklusive Sverige, ser ett behov av och välkomnar idéburna aktörer. Skillnaden är att i övriga världen ges den idéburna verksamheten goda förutsättningar. I Sverige har våra regeringar beslutat om utredningar, rapporter och betänkanden, till och med propositioner, i över 30 år men trots detta har man inte kommit längre än att det behövs ett register.

Vi som företräder den idéburna sektorn tycker inte illa om registertanken, men vi ser att den måste kopplas till något mer. Våra medlemmar behöver:

  • en skattelagstiftning som tar hänsyn till att de återinvesterar sitt överskott,
  • lättnader när det gäller avgifter för ägar- och ledningsprövning då styrelser byts årligen,
  • lättnader i avgifter när det gäller expansion och nyetablering,
  • särskilt avsatta kontrakt inom upphandling inom hälso- och sjukvård,
  • att svenska kommuner och regioner lär av sina europeiska kollegor för att utöka möjligheten att särskilt peka ut idéburna aktörer vid upphandlingar.

Den idéburna sektorn är tålmodig. Många av oss har i över hundra år verkat för att ge våra medmänniskor ett människovärdigt bemötande och omsorg. Vi vill kunna fortsätta att ge vård, omsorg och utbildning, bidra med sociala innovationer och öka gemenskapen och välmåendet i samhället.

IV uppmanar regering och riksdag att, tillsammans med företrädare för vår sektor, ta fram en färdplan för idéburen välfärd där, förutom punkterna ovan, det även sätts tydliga mål för att öka andelen offentligt finansierad idéburen välfärdsverksamhet.

Vi vill vara med och bidra till framtidens välfärd – men vi behöver rätt verktyg.

Mimmi von Troil, generalsekreterare
IV – Idéburen Välfärd

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång